Sån är jag. Äta kakan, men helst samtidigt ha den kvar. Jag vill ha allt. Som en bortskämd jävla unge.
Förhoppning och tro. Alltid samma visa. Förberedd till max. Sedan. Platt fall. Besvikelsen är stor. Om så bara för en kort stund. Tillbaks till ruta ett. Tugga, svälj, gå vidare. Tugga, svälj, gå vidare. Gång på gång. Samma visa. Igen och igen.
När ska jag lära mig? Måste jag lära mig? Kan ingen annan lära sig? Är det inte deras tur nu? Kan ingen annan ändra sina planer? Göra något för min skull? Offra sig en smula? Rucka på sina rutiner? Jag har ju gjort det i hela mitt liv. Ändrat mina planer. Ruckat på mina rutiner. Offrat mig en smula. Bara för att få se deras nöjda miner och glittrande, lyckliga ögon. De fick som de ville. Ännu en gång. Jag stod tillbaka. Ännu en gång. Till vilken nytta?
Det är slut med de nu. Jag tänker kräva tillbaka allt jag gett. Varenda liten sekund. Allt. Allt. Allt. Det är min tur nu. Min tur.
Bara min.
2 kommentarer:
Om inte folk fattar att man måste ge för att få något tillbaka.Då finns det bara en sak att göra och det är att rannsaka sig själv och kanske ställa ett ulitmatum. För vem är det man egentligen lever för. Andra eller sig själv? /Mary
De va precis de jag gjorde iom inlägget! Jag är starkare nu! Så in i helvete stark!
Skicka en kommentar