Känslor

Jag visste det redan innan, men ändå kändes det som om jag blev överkörd igen.

Än en gång fick jag det bekräftat. Att du trots allt är en aningens bättre än jag.

Jag sliter med mina känslor. Du är inte ett dugg bättre än jag. Ingen är bättre än jag. Jag är minst lika bra som du och alla andra. Alla är bra på sitt sätt. Jag är jag. Du är du.

Ändå drar jag ner mig själv i träsket. Blir sårbar och ynklig. Tårar vill tränga fram istället för ilska.

Säg nåt då! Tala ut nån gång! Ligg inte bara där och låt dig bli trampad på. Stå upp för dig själv och dina känslor nångång! Det är fan på tiden!

Sagan om motoroljan o huggormen

Igår (söndag 8/6) åkte jag hem, efter att ha lapat sol vid sjön Skiren. Av någon anledning åkte jag över Butbro hem... En anledning som antagligen var meningen... Jag ska precis svänga ut på Norrköpingsvägen mot Finspång, när jag får syn på en kvinna som står o viftar hej vilt med armarna. Jag stannar och hon öppnar dörren och undrar om jag kan hjälpa henne. Det visar sig att hon och hennes man fått problem med bilen (den läcker olja) och hon undrar om jag kan köra henne till en mack, så hon kan köpa motorolja. Väluppfostrad som jag är, så ställer jag självklart upp med att skjutsa henne till en mack. När vi återkommer till hennes bil så råkar jag köra över något som ser ut som en pinne.... På väg tillbaka ser jag att det inte alls va någon pinne, utan en HUGGORM som ligger o kvider på marken. Opps... Jag stannar dock inte bilen denna gång för att hjälpa ormen, även om jag tyckte lite synd om den.
Man måste ju dra gränsen för välgörenhet nånstans...