Mitt hem i svartvitt

Tid

Läste några mycket kloka rader i min kvällslektyr igår...

...det är bra att du känner ditt hjärta. Jag tycker att vi ska känna livet, jag tycker att vi ska utsätta oss för smärta. Men i vårt samhälle är det inte tillåtet. Människan har i alla tider använt sin klokhet till att avskaffa obehag. Allt ska vara lätt, och det får inte ta tid. Jag avskyr engångsbestick och färdiglagat. Snabbris.Chokladdryck och pulverkaffe. Färdigbakat bröd. Sådant. Livet tar ju tid. Vi måste ge varandra tid....

Så sant som de va sagt! Jag kan ibland känna att jag jagar tid.
-Vilken tid ska vi ses? - Vilken tid ska vi äta? - Vilken tid kommer du hem? osv.... Tid, tid, tid. Hela livet kretsar ju runt den där jävla klockan. Ibland har jag inte tid att jaga tid... Jag vill bara "vara" o inte stirra på dessa sekundvisare som tickar framåt....en sekund närmre döden.
Att hela tiden behöva stressa för att vara klar en viss tidpunkt. Att inte få vara klar när jag ÄR klar. Att hela tiden anpassa sig efter klockan.
Ibland vill jag bara skita i tiden och köra mitt eget race, men de går ju inte om man ska tillhöra samhället. Då måste man leva efter klockans 24 timmar.
Om bara tiden kunde gå lite saktare ibland....
Så jag hann med....

Good girl

Idag har jag varit en duktig flicka och sökt hela 2 st jobb!!
Kändes fint att jag äntligen fick ändan ur och gjorde de enda rätta.
Men jag förstår fortfarande inte varför jag är så jävla seg när det gäller att göra saker som dessa. Hur jobbigt och svårt är det på en skala? Jag fattar inte hur jag tänker ibland.
Men de ska vi inte gå in på nu, för de är en annan historia. Nu tänker jag bara va äckligt nöjd över min prestation idag och luta mig tillbaka o klappa mig på axeln.
Bra jobbat, Karin!

Må bra-hormon kick

Yoga och massage! De e livet de! Speciellt om man först får massage och sen går o yogar. Mmmmm...lovely! Kände mig vig som en panter ikväll!
Underbar känsla!
Synd bara att massage inte är ett stående tema på torsdagar innan yogan.
Imorgon är de fredag.
De känns oxå rätt nice...

Me, myself and I

Det är konstigt. Att jag, som faktiskt är sambo, har ganska många vänner och en familj, är så ensam. Bara för att jag inte har ett jobb (förutom vissa helger då). Nu "tvingas" jag gå hemma och stöta och umgås med mig själv, iaf mer än hälften, av dygnets alla timmar.
Det är konstigt, det är det.
Ingen kommer och ringer på dörren. Ingen ringer på telefonen. Ibland piper det ett sms.
Jag skyller inte på någon och jag tycker inte synd om mig själv. Jag bara konstaterar att det är så. Och jag tycker det är lite konstigt.
Det tycker jag.
Jag undrar vad som är meningen med detta?
För nån mening måste det ju ha.