Härom natten kom det över mig igen. Grubblet. Vad är meningen med livet? Vad är min uppgift? Varför lever jag och varför ser mitt liv ut precis som de gör?
Och sen alla "tänk om...."
Tänk om det händer mig något. Tänk om det händer min familj eller min sambo eller mina närmsta vänner något...
Skulle jag klara det? Skulle jag verkligen fixa en sån tragedi....igen. Har redan varit med om en minst sagt omtumlande händelse. Min älskade far gick bort. Alldeles för tidigt och alldeles för fort och alldeles meningslöst. Varför?
Nu är det 4 år sen det hände, men jag kan fortfarande, helt glasklart, komma ihåg när beskedet nådde mig. Fy fan.
Ända sen den dagen är jag livrädd för att mista nån i min närhet. Totalt livrädd. Livet är så skört, så skört. Poff säger det bara o sen har det hänt. Det som inte får hända. Det man fruktar allra mest. Eller som iallafall jag fruktar mest. Döden.
Så nu undrar jag:
Ska man sitta inne på sin kammare och gömma sig för livet utanför
eller
ska man kasta sig ut hals över huvud och leva som om varje dag vore den sista....?
För många är nog svaret enkelt, men för mig är det inte alltid det.
Ibland blir jag skrämd av allt som händer världen över och jag undrar vart vi är på väg. Det händer så sjuka saker och var och varannan är lite smått störd och gör en massa störda saker.
Men sen kan man ju undra...
Vem är mest störd?
JAG eller världen utanför?
1 kommentar:
Jag försöker leva i tron att allt som händer har en mening..jag tycker att det är lättare at leva så..När min dag kommer så är det meningen...men den e fan en bra bit bort =)
kram vännen!!
Lindalo
Skicka en kommentar