Jag visste det redan innan, men ändå kändes det som om jag blev överkörd igen.
Än en gång fick jag det bekräftat. Att du trots allt är en aningens bättre än jag.
Jag sliter med mina känslor. Du är inte ett dugg bättre än jag. Ingen är bättre än jag. Jag är minst lika bra som du och alla andra. Alla är bra på sitt sätt. Jag är jag. Du är du.
Ändå drar jag ner mig själv i träsket. Blir sårbar och ynklig. Tårar vill tränga fram istället för ilska.
Säg nåt då! Tala ut nån gång! Ligg inte bara där och låt dig bli trampad på. Stå upp för dig själv och dina känslor nångång! Det är fan på tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar